Finns nu på
Ingetarperfekt.wordpress.com
Kramar

Kapitel 13.1

Men barnen då?

1.

Ni skall inte tro att barnen glömdes bort under denna tid, för så var det absolut inte. Redan inne på avdelningen frågade de om jag ville ha barnsamtal. Då barnen fick ställa de frågor de hade, där barnsamordnaren talade om för barnen att det inte var deras fel att jag mådde som jag gjorde, och att det absolut inte var deras fel att jag var sjuk. Men tyvärr så fick vi inget sådant samtal, då jag snabbt blev utskriven då vi hade börjat tala om detta.

Väl ute, gick det ändå rätt snabbt att få till ett barnsamtal, tack vare TIPS som höll sådana. Jag tror att det gick bra. Även om barnen kanske inte lyssnade på allt, så kändes det som att en del gick in ändå. De tog även upp att barnen inte behövde ha koll på mig konstant, utan att jag klarar mig själv. Louice var väldigt mycket så i början, att hon hade svårt att lämna mig själv. Men efter detta, så lugnade det ner sig. Kanske också i takt med att jag blev bättre. För det har jag blivit. Det skall vi inte lägga under täcket.

Kapitel 12.2

2

Jag har turen att ha människor omkring mig, som förstår mig, som vet vad allt har handlat om. Även om de kanske inte har vetat allt som hänt, så vet de till stor del hur viktigt det är med kontakten utanför. Det räcker med ett vänligt ord, att bara få veta att någon bryr sig om en, att jag finns i den personens tankar, om än för en kort stund.

Det behöver inte vara mer än så, för att göra en människa på bättre humör. Men samtidigt så är det inte alltid det fungerar. Att ta sig i kragen, är inte ett trevligt ord, när en ligger på det som känns som botten av allt det onda. Omöjligt att ta sig i någonting, som inte finns. För när man hamnar på sjukhus, på en psykavdelning, så är den där kragen borta för länge sedan. I alla fall för mig, vilket också är det enda jag kan skriva om. Mig, mig, och mina jag.

Hemma kan det vara av annan vikt, det kanske behövs lite pushning för att komma igång, men de gånger jag var utanför avdelningens väggar, var det mer samtal jag behövde, ett helt vanligt samtal, som fick tiden att gå, som fick mig att känna mig som nästan vilken annan människa som helst, även om min sjukdom fanns med mig konstant.

Jag behövde inte komma långt ifrån avdelningen, för att känna mig viktig på något sätt. Det räckte med att vi på avdelningen, eller grannavdelningen, gick och tog en promenad, fotade lite, satt och snacka om hur allting egentligen var. Det som sjukhuspersonalen inte hade tillräckligt av. Vi kunde sitta i gräset, prata, om både det som var innanför väggarna, och det som var utanför. Med vissa pratade vi om hur läget var med varandra, med andra var det allt utanför som gällde.

Att med anhörig få åka iväg, äta någon annanstans, eller att bara gå en promenad på sjukhusets ägor med andra inneliggande, kunde verkligen få en att känna sig tillfälligt bättre. Trots att spökena hela tiden var med mig. Paranoian över att någon ser vad jag gör, känslan av att försvinna, och alla andra symptom jag hade, kändes för tillfället då, lite bättre. Jag blev inte fri från dem, men att umgås med andra, gjorde som sagt, allt lite lättare.

Kapitel 12.1

Vänner och kontaker

1

Om det är någonting som en verkligen inte får glömma bort när en är sjuk, så är det de vänner en har runtomkring sig. För mig är det öppenhet som gällt, att säga sanningen, om hur jag har mått, och hur dagarna har varit. Säger jag något som inte stämmer, så kan jag heller inte räkna med att jag skall kunna bli förstådd. Vissa har blivit rädda för det jag sagt, och vet inte hur de skall hantera det som hänt, medan andra har kunnat ta det till sig, och föra en dialog med mig. Kanske har jag inte heller visat hur sjuk jag egentligen har varit när vi träffats, vilket gör det svårt att se, när smärtan och känslorna sitter på insidan av mig.

Besöken under tiden på psyk var av väldigt stor vikt, lika så de sms och telefonsamtal som skedde. Att människor tog sig tid att tänka på mig, och att faktiskt göra någonting med mig, kändes väldigt viktigt för mig. Love spenderade mycket tid uppe hos mig, men samtidigt så hade han väldigt mycket att ta hand om hemma, med alla barnen. Pappa var förbi och vi samtalade flertalet av dagarna som gick. Och jag fick till och med besök från jobbet. Mina kära vänner, oavsett om ni står med här eller inte, så vet ni vilka ni var som gjorde mina dagar lättare.

Men, någonting som också var viktigt för mig, var att få kontakt med de, liksom jag, var inlagda. Efter att en har skaffat sig en sådan kontakt, är det inte lätt att släppa den. Inte i dagens mediala samhälle. Facebook kan vara bra ibland, lika så telefoner.

Kapitel 11.2

2.

Nu säger inte jag att bara för att man är sjuk, har man rätt att behandla sina barn på ett sämre sätt än andra, eller att, för den delen, barn till friska föräldrar, behandlas bättre. Det går inte att dra alla över en kam. Vissa har en förmåga att klara av flera saker samtidigt, och fortsätta vara konsekvent mot sina barn, oavsett vad som finns i bagaget, medan andra inte har den, heller har förlorat den längs med vägen.

Jag förlorade förmågan att göra flera saker samtidigt, att kolla barn och hund, samtidigt som jag lagar mat. Eller ha koll på alla när vi går någonstans, vad som sägs och av vem. Jag klarar knappt av att ha dem hemma själv heller. Oavsett hur många det är som är hemma. För jag vet inte hur jag skall göra, vad jag skall göra. Men jag finns ändå här för dem. De kan komma och prata med mig, och jag pratar med dem, berömmer där det behövs, hjälps till där det kan behövas, och pushar dem till att själva klara av en del saker som borde gå automatiskt.
Det sista där kan vara svårt, då jag inte klarar av att gå på automatik, jag måst veta vad som händer, när det händer, och vad som är min uppgift i det hela. Annars går jag i bitar.

Men här kommer det också in en viktig grej, att våga ta för sig av den hjälp som finns runt omkring. Hur svårt det än må vara. Att känna att det finns folk bakom ryggen på mig, som kan få upp mig och som kan få barnen att känna sig trygga. Och för mig känns det som att det är något alla barn behöver. Inte bara mina, inte bara för att jag är jag.

Kapitel 11.1

Att vara förälder

1.

Mitt i allt detta, så skall en klara av att vara förälder. Även om du kanske inte kan göra någonting ifrån din plats på sjukan, så finns alltid barnen i en huvud. Hur går det? Vad gör de? Har de några läxor? Samtidigt så skall jag inte fokusera på detta, för jag vet att jag har en sambo som tar hand om det, och skola samt dagis är informerade om hur läget ser ut. Ändå känner en sig som det svarta fåret. Att jag ligger där på sägen, eller sitter i en fåtölj större delen av dagarna. Jag blir till och med serverad mat! Egentligen behöver jag inte lyfta ett finger, det är så det ser ut. Men inuti så svävar alla frågor, som det svarta få en är, trots att jag skall fokusera på att bli frisk, så är allt som händer rumt omkring mig, mitt fel.

Jag träffade barnen relativt ofta som inlagd. Satt i ett speciellt rum, gjort för föräldrar, eller ute i lekparken. Det var lite olika, beroende på hur jag mådde, och vad jag orkade med. Där emot, så kom jag fram till ett maximum i minuter. Ungefär en timme, var vad jag klarade av att vara med alla. Allt stoj och allt ståhej barnen förde, fick mig att känna mig osäker. Mer osäker än vad jag redan var som frisk.